denizevonwalden

När jag gick hem från bussen förut så såg jag ett gäng stå där och små viska. Vuxna alltså. De tittade åt mitt håll och såg sedan sorgsna ut. De gav mig ett ynka leende. Som att de skulle hjälpa mig eller nått. Jag förstår inte riktigt. Jag är en helt vanlig flicka, jag lever som nästan vilken tonnårstjej som helst. Det ända som skiljer mig från mängden är att jag har cancer. En sjukdom som jag inte har valt själv att ha. Och framför allt så har jag inte valt att folk ska titta så uppgivet på mig. Varför tittar dom inte glatt och hejjar. Tittar istället och peppar mig. Jag har ju trots allt varit stark, jag har kämpat som en dåre. Varför ska deras blickar göra mig sorgsen igen? Det sista jag egentligen vill tänka på är min cancer. Deras blickar behöver faktiskt inte påminna mig. Jag är ganska medveten om att det är "synd" om mig och att jag har den hemska sjukdommen.

Nu tror jag precis att det gick upp för mig. Det konstiga i magen som har varit där i flera månader. Ända sedan jag fick reda på att jag hade cancer den klumpen har löst upp lite granna. Det klicka till alldeles nyss. När jag satt och tänkte på allt som har hänt mig det här året. Och när jag satt och tänkte på att jag hade tagit bort stygnen idag. Från att jag opererade bort mina födelsemärken. Men jag orkar inte skriva eller tänka på min äckliga tumör just nu.. Den ska få några få elaka tankar senare när jag går och lägger mig.

Självklart blir bloggen min första vetare. Bloggen min kära ventil för alla mina konstiga känslor och tankar. Förresten bloggen, jag vill vara som Carrie Bradshaw. Hur cool är egentligen inte hon? Hennes jobb är att sitta och skriva en uppsats en gång i veckan. Hon gör sina research på häftiga nattklubbar. Nu ska jag trycka på SATC och fortsätta mitt drömmande om ett liv i NY.

God natt, förresten, imorgon ska jag vara valp vakt! =D

Bara för att jag är sjutton år och förlovad får man inte vara liten ibland då?
och när man är ledsen är man bara barnslig då?
Jag behöver verkligen prata med någon proffesionell.

Jag har tänkt på en sak. Jag har faktiskt tänkt på den saken länge.
Folk säger ju att de kommer 'nya' sjukdommar hela tiden. Men vem kan säga att dom är nya? Tänk om dom fanns för i tiden också. Tänk om folk mådde dåligt för olika hemska sjukdommar som AIDS cancer m,m. Men alla trodde att de dog pg.a ålder. Men om ni tänker så i filmer så är ju alla gamla sjuka m,m. Men vem vet att de inte är nån sjukdom som de finns botemedel mot idag.

Jag vet det vart ett luddigt inlägg. Men det är inte det lättaste att skriva om det man har i huvudet.

förmodligen kommer min blogg att stängas ner. Jag är less på att behöva skriva och att anpassa andra. Nu räcker det, jag känner inte att jag ska behöva skriva hela tiden och att jag ska behöva göra allt. För meningen med den här bloggen var inte att jag skulle skriva om vad jag gjorde på dagarna. Den har egentligen varit till för att jag ska få ut mina tankar och funderingar. Men det har tydligen missuppfattats.

Livet är värdefullt och man kan göra de till hur man vill leva.  Men för vissa går de inte. Jag blir så irreterad när folk börjar klaga på te.x att dom jobbar för mycket så dom inte har tid att träffa barnen. Men va f*n det är faktiskt inget tvång, jo med pengar och vise versa. Men man kan faktiskt säga ifrån. Jag skulle hellre vilja ha lite mindre pengar som barn och mer uppmärksamhet från mina föräldrar. Så klagar folk på det, det är ingenting att klaga på för det är något som man väljer själv. Men det finns saker i livet man inte kan välja själv, något som man inte kan påverka. Kära läsare jag pratar om döden. Man ska nog inte vara rädd för döden, men folk triggar upp det till något hemskt.

Livet är krokigt och man vet aldrig vad som kommer att hända. Man kan inte förutspå någonting. Det kanske är ödet. But life goes on. Självklart gör de det. Folk säger att tiden läker alla sår, men tiden lämnar ändå kvar hemska ärr som alltid kommer att sitta på hjärtat. Minnena är det värdefullaste vi kommer att ha kvar av våra kära som lämnar oss. Le och tänk istället på att vi ska vara glada för att vi fick lära känna en underbar människa. Man ska aldrig skiljas som ovänner. Jag tycker att man ska uppskatta varandra varje dag. Älska varandra och älska andra som du vill bli älskad.

Jag tror på livet, gör det du också!

Det är läskigt med mina ögon. När jag är med på bild blir bara ena ögat rött. Det som jag inte har cancer i, om man säger så. Jag undrar varför det är så. Man blir ju nästan lite rädd. Men jag och Mica har en teori att eftersom jag inte har någon syn i ögat så kan de va att ljuset inte går in riktigt eller att jag har förlorat lite glans. Aja jag vet inte. Kanske ska skriva upp det på min fråge lista nästa gång jag ska till stlhlm..

När jag fick mitt cancer besked vart alla helt plötsligt jätte snälla.  Men två månader senare ändrades exakt alla. Är det verkligen så att folk bara är extra snälla med folk som är sjuka? Och jag tror att alla tror att min sjukdom är över nu. Vilket är helt fel. Jag plågas hela tiden av en värkande huvud verk och verkligen ingen tar hänsyn till att man har ont. Jag kan ALDRIG sätta mig ner och ta det lugnt för jag måste hela tiden göra saker. Jag blir så hemskt less på det. Men eftersom jag nästan aldrig klagar så fattar ju ingen det. Men när jag väl säger till så är de ju ingen som bryr sig iallafall. Så varför ska man då säga till?

I hela mitt liv har jag hållit allt inom mig. Jag har haft väldigt svårt för att grina specielt ifall jag har haft ont eller mår dåligt. Men jag har lärt mig att det inte tjänar något till att hålla allt inne. Så jag håller sakta men säkert att bryta ut. Jag ska ge mina tårar en chans och nu ska jag låta folk tycka synd om mig. (vilket ja inte tycker om att dom gör). Men skit samma. Det jag vill komma fram till är att man inte behöver stå emot tårarna. Man får faktiskt grina och tycka synd om sig själv ibland. Annars mår man bara sämre av att hålla allt inne.

hej nu har jag kommit hem, sitter och kollar på Oprah. Idag har vi arbetat vädigt mycket med våran välgörenhetskonsert. kom dit allihopa vi har sammlat ihop en massa vinster idag som man kan vinna.

Jag har även varit hos en kurator. Att jag vågar eftersom jag vart så sviken av min förra kurator. Vi pratade väldigt mycket om mitt öga. Eller jag pratade väl inte så mycket. Jag har ju så hemskt svårt att prata med folk i huvudtaget. Att prata om mina känslor och hur jag känner mig och hur jag mår, ja jag har svårt att öppna mig. De kanske sitter i att jag har svårt att lita på folk. Ja vet inte ja. Men de gick väl ändå bra. Ja prata ju lite iallafall hihi..

Nu ska jag sova för jag har förbaskat ont i mitt öga.

21 maj bär det av till stockholm igen. Ska  på åter koll , dom ska nog bara kolla i ögat en månads koll. Se ifall cancern har reagerat bra. Det är knappt nå rött nu, eller de är klart att de är rött ovan ¨på ögat och lite på sidan. Men inte alls så som de var förut.

Ni har nog alla hört att gud finns i oss alla. Jag skulle säga så här , bullshit. När jag for förbi sjukhuset idag satt jag och tänkte lite på alla sjuka som finns där inne. Som ber till gud om ett mirakel. Och jag ska inte säga att mirakel inte inträffar. MEN det är inte gud som skapar dessa mirakel. Det är människans järnvilja att vilja överleva , det är våran natur att kämpa för vårat liv. Så skapas mirakel, det som ofta inte går att beskriva säger vi ju att det var gudsverk. Jag säger att det  är människans verk.

Innan jag fick reda på att jag hade cancer så trodde jag lite halvhjärtat på gud. Jag trodde att det fanns någon där uppe som hade skapat oss. Jag ska inte säga att ja inte tror att de finns någon högre makt, för de finns säkert. Men de finns ingen gud som beskyddar oss mot det onda. När jag fick mitt cancer besked så försvann "gud" ur mitt liv. Han har nu försvunnit föralltid för mig. För om han nu finns, så har han gjort mig tillräckligt besviken på han att jag aldrig vill ta in han i min tro igen..

Nu har jag ont, rikitg ont. Det typ värker från ögat och bak i huvudet. Det dunkar och har sig usch. & Jag saknar jimmy så himla mycket. När han var här var de iaf nån som låg och höll om mig. Nån som frågade hur de var och så. Som föreslog vad jag skulle göra mot de onda. Jag är så glad att jag har Jimmy. Min Jimmy 

valborg, sista dagen på denna månaden och våren ska "invigas" . Idag har jag & Malin haft en lugn dag. Skönt. Ikväll ska jag vara med Malin Vicky och Sara vi ska grilla hemma hos Malin. Lyssna på musik och så. Sen ska vi in till stan och kolla på brasan i badhusparken.

Jag har kommit på att det är jätte roligt att gå in och läsa allas bloggar. Jag är numera inne och kollar runt överallt och lämnar en kommentar här och där. En blogg som jag gillar stark är josefin crafoords blogg.


Jag läste i tidningen att valborg har blivit ett stort tillfälle för ungdommar att festa. Förut var det Lucia som var populärt och nu är det valborg. Undra varför "högtiderna" ändras. Vet ni?

Nu ska jag hoppa in i duschen ha en bra valborg ..

Hej allihopa nu är jag tillbaka igen efter en mysig helg med min Jimmy.
Vi har inte gjort så mycket alls. Vi har spelat buzz och guitar hero. Solat och umgåts med hans familj. Jag har märkt att jag näst intill har blivit beroende utav bloggandet. Jag har så mycket skriv i händer så det nästan pirrar. Jag tror nästan att skrivandet ska bli mitt yrke i framtiden.

Nu är jag med malin , vi har ätit sallad och suttit på verandan och myst. Nu kollar vi på mitt super ex.

igår var vi med Vicky , det var trevligt , och det är alltid lika härligt och prata med henne. Imorgon ska jag malin vicky sara och kanske ida grilla hemma hos malin. Men först ska jag malin & vicky ha lite spa bastu ansiktsmask hårinpackning , och tjejiga saker. PLUS vi ska ha mycket prat.

Lite uppdatering hur det går med ögat. Det röda försvinner sakta men säkert. Men det är fortfarande väldigt ömt . Stygnen skaver det känns som att jag har en lite järnflisa som man inte kan ta ut. Ni vet ju hur det känns när man har en ögonfrans i ögat. Tänk då att ha stygn. usch och fy och blä. Stygnen ska försvinna av sig själv så jag ska inte ner och ta ut dom eller något sånt. Men jag ska stå ut lite till sen kan jag blicka tillbaka och tänka på hur duktig jag ändå har varit. En sak kan jag tacka min lilla knöl för. Jag har fått en helt annan syn på världen och det har jag skrivit förut. Men de är värt att upprepas. Det är som dom säger, man ska leva varje dag som om de vore den sista.
Nu ska jag fortsätta att kolla på film, men fortsätt att läsa och kommentera :)

Mitt öga känns typ ihoplappat, som en lite boll som kan gå sönder i sömmarna när som helst. Plus att det gör riktigt ont när jag nyser, för då kniper ögona ihop atomatiskt.

Aja nog med klagande nu. Jag har legat ute på verandan idag med Linus och Lotta. Jag började på en ny ljudbok. Jag har verkligen fastnat för de här med ljudböcker. Det är så himla avkopplande. Sen så fick jag 17 ljudböcker av Johan. Nu har jag börjat på stenhuggaren , en bok av camilla läckberg. Den verkar jätte bra.

Malin kanske ska komma hit senare, beroende på vad tiden är när hon har övningskört klart :).

hej , ni anar inte hur glad jag blir för alla era fina kommentarer tack så mycket..

Imorse klockan 6 kommer en syster och väcker mig, fast jag var redan vacken egentligen. En halvtimme tidigare hade jag vaknat och varit på toaletten. Jag fick tabletter mot smärta illamående och lite smått och gott. Halv nio skulle jag opereras , jag var den första patienten för dagen. En sjuksyster och min mamma skjutsar mig. Ut genom dörren till höger. Jag vet inte hur jag ska ligga där på sängen. Om ja ska titta i taket  om ja ska låtsas sova, om jag ska titta på alla som sitter på vänt stolarna längst kanten. Jag bestämmer mig för att göra en blandning mellan allihopa. En till högersväng och in i en hiss, i i hissen är jag trygg. Där är bara jag mamma och den snälla sjuksköterskan. Hissen kommer fram till våning 5 där sitter det mycket äldre människor i ett väntrum. Mamma får sätta på sig en lustig blårock och både jag och mamma måste ha hårnät. Dom fortsatte att rulla sängen mot operationssalen. Jag ligger enbart och tittar upp i taget, varje vit platta i taket far snabbt förbi. Jag får snabbt den där hemska sjukhus känslan som man kan få. Så jag börjar titta på naglarna istället minuterna går förmodligen i slowmotion för det tog verkligen lång tid.

väl inne där jag ska sövas är det vädligt mycket folk. Jag blev väldigt stressad och höll mamma hårt i handen. Alla höll på på en varsin del av mig någon höll på att rätta till med benen någon satte plattor mot brösten och så vidare. Till slut får jag lugnande så jag kan koppla av lite. Dom hade satt droppet fel så det gjorde hemskt ont i armen, men jag är en duktig flicka som inte klagar allt för mycket hihi. Det sista jag minns från allt de där var att som satte en mask mot mitt ansikte jag minns att de luktade lite gummi sen är allt borta.

Plattan är borta nu men känslor är fortfarande fastklistrade i mitt inre.

Jag borde ge mig själv en klapp på axeln. Jag har varit duktig ,
duktiga starka denize.

Bilder kommer jag att upptadera er med sen.

Nu ska jag pappa & Nicole gå på bio , fools gold.
Fortsätt att läsa min blogg, och kom ihåg att älska varandra  :)

p.s grattis mica och henke till förlovningen

hallå , nu är det blandade känslor här. Jag är så glad för att imorgon ska jag få ta bort denna.

Men jag är ändå nervös inför operationen. jag är ändå så fundersam och vill helst veta nu på sekunden om cancern är borta nu, föralltid. Jag ska åka till stockholm snart och imorgon den 18 gäller det. Men jag är ju i goda händer, min läkare charlotta är jätte duktig och trevlig.

Förresten så har det röda försvunnit lite nu, nu är jag till och med lite vit i ögat. Svullnaden har lagt sig och jag är så rädd för att ja ska bli lika röd och svullen igen imorgon. SUCK. jag som precis har börjat sett ut som en människa.

Nu när jag kommer till sthlm kommer moffa att hämta mig och mamma på arlanda. Då åker vi till sjukhuset och lämnar väskor och så , sen så ska vi ut och äta  . Jag tror vi ska äta på en tapas resturang. Imorgon så kommer pappa och hämtar mig på sjukhuset mamma åker hem till östersund och jag stannar där en dag till med pappa . Vi ska ut och äta, jag pappa & Nicole. Jag vet inte om ja kommer vara så roligt sällskap efter narkosen men vi får väl hoppas på att jag är pigg. Sen åker jag hem på lördag.

Hoppas jag får tag på en dator imorgon så jag kan blogga lite då också
.
 önska mig lycka till ,  jag blir glad för alla kommentarer

En jätte härligt dag idag, solen har varit framme och ytterst få moln på himmelen. De sägs att de ska till och med bli bättre väder imorgon.

I ögat sker väldigt mycket. Du ser hur folk ser ut, du bestämmer avstånd mellan saker. Du kan utrycka starka känslor med ögat. Så mycket kan man göra med dessa två bollar som rullar runt precis under pannan på dig. Det är helt otroligt vad man har mycket nytta utav just ögonen. Jag har alltid gillat min färg på mina ögon, blåa. Med en stark mörk linje runt.

Det är mycket som jag har lärt mig utav den här sjukdommen. Framför allt är det att uppskatta det man har. Man ser på världen på ett helt annat sätt, och jag önskar att alla borde vara med försiktiga. Att ha en tumör som sitter så nära inpå , mitt i cetrum gör att den känns mer hotande. Så uppskatta det ni har, det skadar inte.

& jag hörde att mobiltelefoner kan orsaka ögoncancer så snälla använd headset.

Om ni nu varit inne och läst skulle jag bli glad om ni kommenterade :)