denizevonwalden

När jag gick hem från bussen förut så såg jag ett gäng stå där och små viska. Vuxna alltså. De tittade åt mitt håll och såg sedan sorgsna ut. De gav mig ett ynka leende. Som att de skulle hjälpa mig eller nått. Jag förstår inte riktigt. Jag är en helt vanlig flicka, jag lever som nästan vilken tonnårstjej som helst. Det ända som skiljer mig från mängden är att jag har cancer. En sjukdom som jag inte har valt själv att ha. Och framför allt så har jag inte valt att folk ska titta så uppgivet på mig. Varför tittar dom inte glatt och hejjar. Tittar istället och peppar mig. Jag har ju trots allt varit stark, jag har kämpat som en dåre. Varför ska deras blickar göra mig sorgsen igen? Det sista jag egentligen vill tänka på är min cancer. Deras blickar behöver faktiskt inte påminna mig. Jag är ganska medveten om att det är "synd" om mig och att jag har den hemska sjukdommen.